Bland Santiago Bernabeus galacticos, i Henrik Lundqvists 400 miljoners–kontrakt, i huvudet på SHL–chefen Jörgen Lindgren, Zlatans app, ett stängt omklädningsrum på Guldfågeln Arena eller hos Livsmedelsverket som kallar idrottsföreningar som säljer korv för livsmedelsföretag.
Var hittar man idrottens själ 2013?
Det blir allt svårare att identifiera sig med stjärnlag i fotboll, megakontrakt, inskränkta och kortsiktiga idrottsledare och rigida tjänstemän i statens tjänst.
Det går inte längre att förhålla sig till lönerna som betalas ut, elitklubbarnas önskan att snäva in verksamheten, stänga ute, och bortskämda spelare som skickar upp ett finger som tack för stödet på läktarna. I framtiden kommer Henrik Rydström att dyka upp på Antikrundan. Knut Knutson värderar småländsk klubbkänsla, sätter in det i ett historiskt sammanhang och lär oss hur viktigt det är med patina.
Ibland blir det påtagligt hur stor diskrepansen är mellan distans och närhet, kyla och kärlek, mellan det multinationella och myllan.
Några veckor före jul blir det så tydligt.
På tv ser jag avmätta fotbollsdivor lämna spelarbussar i Milano, London och Köpenhamn. Balotelli, Luiz och Ronaldo. Svindyra designerkostymer, hörlurar, buttra, nonchalanta.
Några dagar senare kliver jag in i Eksjö bowlinghall, inrymd i en av de gamla kasernerna på den av militärer sedan många år övergivna garnisonen.
Döttrarna ska borra nya klot hos hallägaren och världsmästaren Christer Danielsson (+50), men samtidigt pågår en deltävling i Smålandstouren, en liten och i sammanhanget geografiskt avgränsad turnering i en global sport.
Det är inga världsstjärnor på plats. Det är så långt det går att komma ifrån Champions League. Här betalar de aktiva startavgifter och resekostnader själva. Som traditionen bjuder: svarta byxor, men inga klubbsponsrade kostymer.
Jag känner till tre av deltagarna, alla från Cahoot. Men det går inte att värja sig. Snart har även Timmie Gunnarsson, Christian Holmén och Christian Carpman fångat intresset. Det är jakt på totalpoäng och chans till finalspel i Borås i juni nästa år.
Det är medelålders män, rätt många med trivselvikt, men engagemanget är totalt: Det är frustration, förvåning (över missade slag), en del hårda ord, materialtugg och analyser av omöjliga ”hål”; det är glädje, gliringar, men också en varm och skön stämning mellan deltagarna som smittar av sig.
Björn Ohlsson hänger över räcket när allt är över. Han är inte nöjd. Hans handikapp är för lågt. Några serier runt 250 poäng var nödvändigt för att konkurrera fullt ut. Ohlsson rycker på axlarna och säger att det kommer fler chanser. Peter Svensson från Skillingaryd har bytt om, rör sig i kafédelen och väser fan, fan, fan, tyst för sig själv, men blir kvar för att följa eftermiddagsgänget, bevaka sina intressen. Conny Hagehed från Växjö trycker i sig två bananer innan pytt i pannan landar på bordet framför honom.
Kalmarbilen rullar österut direkt efter förmiddagspasset, andra väljer att stanna kvar, sätter sig, dricker kaffe eller en öl, diskuterar. Analysen är lika viktig som spelet.
Vi har närmat oss tävlingen av en slump, några är där av intresse, andra har följt med sin pojkvän eller man, men vi är inte många, och utanför, i den lilla världen, i Eksjö, existerar inte det som händer innanför de gamla kasernväggarna. Media har annat för sig. Ingen bryr sig.
Men där och då är vi en del av något som jag alltmer börjar uppfatta och uppskatta som idrottens verkliga själ. Den är begriplig, går att omfamna.
Du kan säkert hitta samma känsla i Gullabo skyttehall, ute i Kalmar OK:s klubbstuga, i Färjehallen på Öland, på Tillingevallen i Timmernabben, i?BK Pumas träningslokal på Vattugatan i Nybro eller på Stortorget under Ironman.
Här finns närheten, kärleken och myllan.