Dackarnas talangspäckade snorungar har åkt land och grundserie kring och charmat brallorna av speedwaypubliken i 14 betydelselösa (nåja) elitserieomgångar.
Nu var det plötsligt slutspel. Hujedamej. Nu fick de möta en klubb som är van att vinna. En klubb som kan det här med att vara bäst när det gäller.
Om den slitna, lätt manschauvinistiska klyschan tillåts så fick pojkarna från Målilla möta männen från Vetlanda.
Om vi vrider tillbaka klockan en månad. Då var Elit Vetlanda faktiskt på vippen att åka ur elitserien. Slutspelsplatsen säkrades i sista omgången.
Väl där hällde de Magica de Hex-trolldryck i metanolen, fällde upp Cantona-kragarna och bröstade upp sina späda små speedwaytorsos.
Västervik kvartsfinalkvaddades dubbelt upp. Och när det skulle avgöras i Målilla i går så var gästerna från höglandet snabbare, starkare, tuffare och bättre på allt.
Vetlandas finalplats var i praktiken klar redan efter fyra heat, då gästerna ledde med 14 poäng.
Anledningarna var flera, som de jag just skrev om. Men det var inte bara Vetlandas styrkor som avgjorde. Dackarnas svagheter bidrog i högsta grad.
Och som de blottades.
Fredrik Lindgren måste ha haft två av sina svartaste kvällar i karriären. Allt gick åt skogen för kaptenen och det är naturligtvis under all kritik. Hur kan det hända?
Dennis Andersson håller inte som ordinarie förare. Darcy Ward var en skugga av sitt vanliga jag. Joel Larsson klarar helt enkelt inte av nivån.
Redan i dag kan Dackarnas ledning sätta sig och börja pussla ihop ett nytt lag. För ett nytt lag kommer det att bli med tanke på att snittaket är sprängt. Lindgren (kaptenen är ändå, typ, bäst i Sverige) och Ward (speedwayvärldens absolut hetaste förare) känns, trots allt, som givna förlängningar. Nån av Jepsen Jensen och Dudek kan nog bli kvar. Kanske en Watt eller en Simon Gustafsson till reasnitt.
I övrigt lär det nog bli friskt blod och jag hoppas verkligen att det värvas in en killerkompis till Ward. Varför inte en Emil Sajfutdinov, som finns ledig till fyndsnitt. Jag vet att Dackarna tycker han är för dyr, men å andra sidan – vad kostar det att aldrig vinna något?
Lagledarna Mikael Karlsson och Jerker Eriksson, då? Ska de få nytt förtroende?
Givetvis. Även om det måste ses som en blunder att inte toppa bort Dennis Andersson i det tolfte heatet i tisdags.
Men det charmerande ungdomsbygge som duon har påbörjat i Målilla tar tid att genomföra. Låt dem få fortsätta på den inslagna vägen, det kommer säkert att löna sig i sinom tid.
Å andra sidan går elitidrott ut på att vinna och det börjar bli dags att roffa åt sig ett SM-guld igen. 2007 var senast. Innan dess får vi gå ytterligare 40 år bakåt i tiden.
Ständigt topptippade, men alltid utboxade i en semifinal här eller en kvartsfinal där. Om sporten gått ut på att vinna SM-brons så hade Dackarna varit överlägset. Ett nytt inkasserades i går och bronsbläckorna ligger i driver ute på G&B Arena. Tyvärr är de inget värda.
Inte en ynka liten finalplats har det blivit sedan senaste guldet.
Det är naturligtvis på tok för dåligt.
En klubb som Dackarna, Sveriges absolut största speedwayförening, får helt enkelt inte låta troféskåpet stå och damma igen hur länge som helst.
Då håller det så klart inte att ständigt vara sämst när det gäller.