Kalmar FF har nu hamnat i ett läge där en ren desperationsfotboll i Norrköping och två gjorda mål framåt i en 2–3-förlust är det man bygger framtid runt.
Ur ett tränarperspektiv förstår jag Hasse Eklund. Han letar signaler, tendenser till bättre spel. Han spejar efter karaktärsfasta spelare och han hoppas kunna hitta en grupp som fortfarande går att utveckla; som kan få ihop delar som just nu spretar, till en fungerande enhet.
Det var en del som var bra mot Häcken.
Efter fyra raka matcher utan mål så gör KFF två framåt, kommer till femton avslut, varav sju på mål och spelar bitvis en fartfylld och varierad anfallsfotboll samtidigt som laget lyckas behålla inställningen från 0–0-matchen mot Norrköping. Inte minst när det såg som mörkast ut vid 1–3.
Eklund som den senaste tiden skojat med oss och presenterat lite olika uppställningar före match gjorde precis samma sak den här gången. Fast omvänt. På pappret, det vanliga 4–4–2, i verkligheten visade det sig vara 4–4–1–1, 4–3–3 eller 4–2–3–1 (en ren definitionsfråga). Ett klart avsteg från det Eklund predikat och pratat om.
Kalmar FF har i många år varit allt annat än ett 4–4–2-lag och många av spelarna är bekväma med tre centrala mittfältare. Romario fick den roll som han värvades till Kalmar för: den centralt offensiva. Såg ut att trivas och passade på att dundra in säsongens första mål.
Framför allt kunde man exponera ytor som Häcken alltid bjuder på, de som finns bakom deras offensiva ytterbackar. Lite enklare en eftermiddag när Peter Gerhardsson tvingats arbeta under samma villkor som Eklund – med skador, sjukdomar, slitna spelare och begränsat taktiskt manöverutrymme som följd.
Spelsystemet är förstås av mindre intresse så länge spelidén sitter. Men ett trygghetströstande Kalmar mår just nu bra av att gå tillbaka till grunder som många av spelarna känner till.
Flexibiliteten är nödvändig över tid, precis det jag skrev i lördags, och det Eklund lyfte fram som bevekelsegrund under presskonferensen.
Två mål framåt, tryggare system, lite mer ryggrad döljer dock inte det faktum att KFF har väldigt svårt att försvara sig.
Ole Söderberg får ta på sig Häckens 1–1-mål som kom bara minuten efter hemmalagets ledningsmål. Samtidigt ska inte Simon Gustafson få vandra 20 meter, komma rättvänd framför backlinjen och göra två mål. Ett scenario som upprepade sig när Alexander Jeremejeff skickligt smekte in trean.
Med tre centrala mittfältare är det rimligt att räkna med ett bättre skydd, men det som är viktigast, en tydlig arbetsfördelning med backlinjen saknas. Vem faller? Vem stöter? Vem tar befälet?
Beslutsfattandet är under all kritik.
Sju insläppta på de två senaste hemmamatcherna, elva på de fyra senaste i allsvenskan, fem raka utan seger, visar att det fortfarande finns en del att göra.
Hela förra säsongen var laget inne i en omställningsfas efter haveriet 2012. Nanne Bergstrand skrev manualer och beordrade ut ett defensivt inriktat lag som i första hand jagade resultat, mindre utveckling.
Allt i stark kontrast till vad Bergstrand normalt står för.
Efter en resultatmässigt fin vår i år har det mesta slagits i spillror och föreningen hamnar i en ny fas där man måste göra halt, ta några steg tillbaka, hitta grunder och bygga nytt.
Det är kanske hög tid att ordföranden Anders Nyblom tillsätter en haverikommission för en rejäl genomlysning av verksamheten.
3 807 personer tyckte det var värt mödan att ta sig till Guldfågeln Arena. Men det är kanske inte fler som är beredda att betala för ett lag som har så svårt att hitta sin identitet.