Inför det 14:e heatet dundrade Lasse Dahlqvists gamla örhänge Hallå du gamle indian ur högtalarna på G&B Arena.
Jag tror knappast att Dahlqvist tänkte på speedway när han skrev låten 1941. Hur som helst var det ju passande, om än lite förutsägbart, av discjockeyn att välja just den dängan när Indianernas något ålderstigna lag var på kvartsfinalbesök.
Än mer passande hade det varit om någon vänlig själ bytt ut indian mot norrman just den här kvällen.
Det var nämligen just en sådan – en gammal norrman – som höll Dackarna vid liv i den här kvartsfinalserien.
41-årige Rune Holtas Målillacomeback var inget annat än osannolik.
Ni kan storyn. Sedan elitserien tog slut har Dackarna fått både Nicki Pedersen och Krzysztof Buczkowski skadade. För att ens få ihop lag tvingades Dackarna ge sig ut på panikvärvarstråt. Det fanns i princip inget att välja på och valet föll på Rune Holta. Mannen som förmodligen var bäst i världen när han körde i Dackarna 2010, men sedan dess har haft en brant dalande karriär.
I år fick han kicken från jumbon Västervik mitt under säsongen. Förväntningarna inför kvällens comeback var alltså – som Ulf Lundell sjöng i Snön faller – lägre än en sjunken båt.
Men Holta, som är en erkänt starkt höståkare, chockade alla. På sina 24 heat i Västervik vann han tre. I går var han först över mållinjen två gånger, var inblandad i två femettor och tog 12+1 poäng på sina sex heat.
Jag ska villigt erkänna att jag log lite i hånfull mjugg när jag såg pressmeddelandet om Holta. Uppenbarligen visste Dackeledningen vad de gjorde.
• • •
Dackarna ledde ett tag med åtta poäng och hade chansen att rycka ytterligare, men i stället lyckades Indianerna – bland annat tack vare en lyckades reservtoppning med Antonio Lindbäck i 13:e – knapra sig närmare. När G&B Arena-personalen, som verkade övertygad om att det här var säsongens sista hemmamatch, brände av varenda fyrverkeripjäs de hittat på anläggningen efter det sista heatet lyste 47–43 i septembereldskrift på storbildskärmen.
Fyra poäng alltså.
Så mycket har Dackarna att gå på i kvällens helt avgörande retur i Kumla.
Om det kommer räcka? Spontant – nej.
Indianerna har bara förlorat en hemmamatch den här säsongen och jag tror att Dackarna behövt minst tio poäng med sig upp till Närke för att kunna göra ordentlig match av det här.
Men osvuret är bäst. Det finns faktiskt en del saker som talar för att Målillalaget ska Houdinikrångla sig till semifinal:
• Fördelen av att börja hemma. Jo, faktiskt. För mig är det obegripligt att så många lag väljer att börja borta i slutspel. Nu har Dackarna resultatet att gå på och kan, om Indianerna tar kommandot, börja toppa vid underläge med sex poäng. Det var exempelvis så Dackarna vann SM-guldet i Västervik 2007.
• Niels-Kristian Iversens frånvaro. Om Dackarna inte saknade Nicki Pedersen så mycket, så saknade Indianerna sin skadade stjärndansk desto mer.
• Med risk att få bära dumstrut ända fram till Lucia, så tror jag inte att Dackarna kommer att lida så där vansinnigt mycket av att returen körs i Kumla. Bara tre Målillaförare är kvar sedan storförlusten i serien och dagens Målillalag b-o-r-d-e trivas på den långa Sannahedsbanan. Michael Jepsen Jensen är i superform, Alexandr Loktajev är en långbaneracer och både Joonas Kylmäkorpi och Holta har haft Indianerna som hemmaklubb i många år.
Med allt detta sagt. Dackarna gjorde vad man kunde begära och kanske lite till. En seger är alltid en seger och fyra poäng är alltid fyra poäng.
Men jag tror det blir oerhört svårt. Hade Dackarna kunnat lappa ihop Nicki Pedersen till returen så hade jag gett dem en 50–50-chans.
Nu går inte det och Indianerna får gälla som storfavorit. Jag säger 70–30 i gnällbältesfavör.
• • •
Till sist.
Den här fina kvällen i skarven mellan sensommar och tidig höst var som gjord för att köra en gastkramande SM-kvartsfinal inför en elektrisk storpublik.
Så borde det ha varit. Nu kom det 1 861 personer och på läktarna kändes det som en träningsmatch.
Synnerligen ovärdigt.
↧
Holta höll kvartsfinalen vid liv
↧