2-0-förlust borta mot IFK Göteborg brukar vara standard för Kalmar FF, men på grund av en 14 matcher (?) lång formsvacka, med endast enskilda positiva delar i sig, så blir fallet mer komplicerat.
14 senaste KFF-matcher: 4 segrar, 3 oavgjorda, 7 förluster. Bottenlagsdåligt, men KFF har haft ett starkt och viktigt skyddsnät som har räddat dem från stora negativa följder: poängskörden i säsongen nio första matcher.
Det har blivit slentrian att peka på BK Häcken-matchen (1-4) när man ska beskriva KFF:s tunga period, men det hände något med KFF där och då. Det har gått 14 matcher sedan dess, motsvarande en halv säsong, och det har inte blivit någon större långtidsförbättring efter det kaosresultatet.
Utan att gnaga på med samma tjat: ibland har det varit den defensiva organisationen som har brustit, ibland har det varit attityd, och ibland har det bara varit rena individuella misstag. ”Mål förändrar matcher”, om vi nu ska leta harklande klyschor sagda av en viss studioförbundskapten från VM.
När man släpper in 1-0 borta mot IFK Göteborg efter en kvarts såeö så blir allt så mycket svårare, hur mycket spelarna än vill kämpa sig tillbaka.
Det var svårt att få ett helhetsintryck av KFF:s insats idag. Det blev så många tekniska misstag tidigt i uppspelsfasen att konturerna inte kom fram. När det blir så många bolltapp så ser man inte anfallsplanerna, attityden, eller idéerna. Jag tror ändå att de fanns där, men att spelarna aldrig hann konkretisera dem innan IFK Göteborg vann tillbaka bollen.
Några gånger kom KFF fram i kontringsliknande anfall i första halvlek och i starten på andra, men det var för sällan.
Laget blev också långt. På grund av de feltajmade bolltappen blev det för snabba omställningar från offensiven till defensiven och från defensiven till offensiven. Laget hann inte att samla ihop sig och nu under sensommaren så går heller inte stickchanserna in på samma sätt som de gjorde i våras. David Elms yttersideklack gick tio centimeter utanför istället för stolpe in.
Måns Söderqvist kan lyftas fram som ett annat exempel. Första halvan av säsongen var han en målgaranti, med nio mål på sina första 900 minuter. Ett målsnitt på nästan ett mål varje match. Efter det har han spelat knappt 700 minuter fotboll. Resultat: ett mål. Han kämpar inte mindre och han skapar inte så många färre chanser, men målskyttspsykologins gudar är inte med honom.
Eklund gjorde försök. Målvakstbytet gav ingen effekt, mittbacksbytet gav negativ effekt, systembytet kom i en svår situation.
IFK Göteborg gjorde det visserligen bra och framför allt hade de något som KFF hade tappat sedan Geflematchen: tempo. IFK Göteborg kom från två raka segrar och sitter på Lasse Vibe som är topp-5 i Allsvenskan. Spelare av Vibes kvalitet går inte att neutralisera när de har en bra dag. Han och medspelarna hittade (alldeles för) många ytor runt KFF:s mittbackar, de ryckte och slet sönder, och laget har fått en tydlig energiboost av nyförvärven...
… till skillnad från KFF, där Eklund inte har stort förtroende för varken Santin eller Ericsson.
Ett speluppehåll för att jobba ihop defensiven, återförena fjolårets succépar Öhman och Thorbjörnsson, täppa igen defensiva luckor, bli tydligare i rollfördelningen. Spelarna i Falkenbergs största beröm till Eklund var oftast hur bra han var på att säga vad han ville ha ut av varje spelare och av laget. På det sättet fick han både en stark organisation och ett snabbt spel. I KFF pratar vi om motsatsen.