Tobias Borger, 44, är mannen som kommit in från sidan och skapat en folkfest utan motstycke i sydöstra Sverige.
Man kan tänka sig att de flesta andra ”platschefer” för Ironman-eventen runt om i världen är tidigare aktiva som kan sporten utan och innan, kommunicerar med de toppaktiva och är ett välkänt ansikte medialt.
Tobias Borger passar inte riktigt in i den bilden.
– Lite så är det kanske, men jag tycker det är en fördel att inte varit aktiv inom sporten. Det kan lätt bli så att man bara lyssnar på eliten och den värld man själv rört sig i – jag tar ansvar för hela tävlingen, även svansen som kommer sist. Säkerheten för alla är det viktigaste jobbet, säger Tobias Borger.
För att ytterligare armera bilden av 44-åringen som en udda fågel så arbetar han näst intill full tid som biolog på länsstyrelsen – huvuduppgifterna rör vattenfrågor.
– Jag arbetade tidigare med fiskefrågor men länsstyrelsen har prioriterat annat en tid. Min uppgift nu är att se till att allmänheten följer de lagar som finns, berättar han.
Är det möjligt att kombinera jobbet som biolog med jobbet som vd för Ironman Sweden?
– Just nu är jag tjänstledig från länsstyrelsen, men det är klart att det inte är hållbart i längden att kombinera, en dag kommer jag att få välja. Jag jobbar 18 timmar om dygnet när det är som intensivast. Jag såg nyligen att jag hade 5?500 personliga mejl om Ironman som ska hanteras på något sätt. Det är tur att man har en förstående omgivning, säger Tobias Borger.
Du klarar dig inte på lönen från Ironman?
– Nej. Det handlar inte om pengar när man tar det jobbet. Men man får väl se om det kan förändras i framtiden.
Han växte upp i Ankarsrum. I det lilla brukssamhället i norra Kalmar län fick han tidigt kontakt med idrotten och testade såväl bandy som fotboll – men det var orientering han fastnade för på allvar.
Tobias Borger nådde en skaplig nivå även om det aldrig bar ända fram till den svenska eliten.
– Det drivet hade jag aldrig. Men orienteringen tog mig ut på resor och den lärde mig att arrangera och arbeta tävlingar. Det har jag definitivt haft nytta av, säger han.
Till Kalmar flyttade han 1995 då han började plugga till biolog på Högskolan. Naturintresset har, parallellt med idrotten, alltid funnits i Tobias Borgers liv.
– Framförallt har jag alltid varit väldigt fiskeintresserad. Hemma i Ankarsrum fiskade jag mycket och även om jag har mindre tid nu så åker jag då och då. Jag brukar fiska en del efter gädda på Öland – vissa säger att det är dåligt med fisk nuförtiden men jag tycker nog det är ganska bra fiske.
Hur kom du i kontakt med triathlon?
– Genom Kalmar OK. Vi var med och jobbade med Järnmannen och jag gjorde min första tävling som funktionär 2005, tror jag. Jag var ansvarig för växlingsområdet.
Och nu är du högsta ansvarige för tävlingen i Sverige. Det hade du inte planerat?
– Nej, men det ena gav det andra och när vi började jobba för att få hit Ironman var jag en av de som drev processen hårdast. När jag fick frågan tycker jag det lät intressant även om det är mer jobb än man trodde i början.
Sedan i höstas är du anställd av Ironman och inte av de lokala arrangörerna, har det inneburit några förändringar?
– Förändringen är att man nu är helt ansvarig för budget och bokföring också. Det är klart att det ställs krav men det är rimliga krav för att få allt på plats.
Ironman i Kalmar har blivit en riktig folkfest. Redan premiäråret, 2012, uppskattades att cirka 50?000 människor följde tävlingen på något sätt längs banan. I fjol var ännu fler människor i rörelse kring tävlingen. Kunde du drömma om den utvecklingen?
– Inte alls. Första året när man kom till starten och såg tusentals människor fick man nästan en chock. Jag trodde att några själar skulle stå där men det var fullpackat. Helt otroligt! Det är klart att man känner en glädje och en stolthet när man ser vad tävlingen betytt för människor i den här regionen.
Tävlingen fick ett gott rykte direkt?
– Absolut. De aktiva trivdes med banan och inramningen, publiken hade roligt. Vi har ju haft två år med väldigt bra väder och det har så klart bidragit. Om det skulle visa sig att publiken kom även om det skulle bli dåligt väder så har ryktet om Kalmars storhet definitivt slagit igenom.
Är regn det värsta hotet mot tävlingen?
– Det är klart att regn förtar en del av stämningen och kanske skulle många av åskådarna stanna inomhus, men för de aktivas skull så är nog inte regn det värsta. Jag tar hellre regn än kraftig blåst.
Som vattenbiolog har du naturligtvis koll på algblomningen. Kan det vara ett hot?
– Om det skulle vara för höga halter så kan man naturligtvis hamna i ett läge där man måste stryka simningen. Men det finns nog andra saker som är större hot än alger – kraftig åska kan göra att man inte kan genomföra simningen, i varje fall skjuta på starten.
Hur hanterar ni läget om det skulle bli extremt varmt?
– Nyligen var det en tävling i Schweiz där det var 36-37 grader, vilket naturligtvis påverkar tävlingen. För oss gäller det att skapa kontakter med företag som kan skaffa fram mycket is. Annars har vi 21 vätskestationer runt löpar-banan och en del duschar som svalkar.
Hör du inga negativa röster om tävlingen?
– Jo, det är klart att det finns de som har synpunkter. Ironman är en komplex tävling över stora ytor där många berörs. Vägarna är ju inte primärt gjorda för att vi ska arrangera en tävling utan för att samhället ska fungera – men vi har mött en stor förståelse och välvilja från de allra flesta. Det finns lantbrukare på Öland som dragit ihop sina höbalar och gjort publikläktare av dem. Sådant är oerhört kul att höra talas om.
Du har aldrig blivit lockad att själv vara med?
– Det har väl funnits stunder då man funderat på det, men det har aldrig blivit aktuellt. Jag tror det hade blivit en för stora pina.
Ni har skruvat på konceptet lite för varje år, justerat på banan. Vad har ni för nyheter i år?
– Man tittar alltid på vilka förbättringar som kan göras, framför allt ur ett säkerhetsperspektiv. Vi har ju flyttat simstarten från Vågbrytaren till Drottningtrappan i Tullhamnen och simningen kan man följa nästan hela vägen nu. Löpningen har fått en lite ny sträckning, efter växlingen springer man in i stan ett extra varv – det gör att publiken på Kvarnholmen kan se de aktiva lite mer.
Förra året drabbades en av de tävlande av en stroke under simningen. Påverkade det ert beslut att flytta starten?
– Den olyckan berodde inte på att simbanan var för trång eller låg på fel plats, det fanns inga kopplingar alls till det. Jag har pratat med den drabbade i telefon och han tackade för att han fick så snabb hjälp.
Hur många människor jobbar med Ironman som funktionärer?
– Totalt rör det sig om cirka 1500–1600 personer plus ytterligare 200–300 som hjälper till på något sätt. Utöver det så finns det ju åskådare som ställer upp och langar dryck eller sprutar vatten på de aktiva. Hur många de är har jag ingen koll på...
Vad är din egen uppgift på tävlingsdagen?
– Jag ska se till att allt finns på plats vid rätt tidpunkt, att allt fungerar som vi planerat. Man är så oerhört inne i de uppgifterna att man har svårt att riktigt njuta av folkfesten. Det är väl först framåt kvällen och sista timmarna som man kan koppla av lite grand.