Alla lag i formsvackor ser bedrövliga ut.
Ett lag i formsvacka fullproppat med spelare i formsvackor är en av de mest bedrövliga fotbollsynerna. Kalmar FF har i de tre senaste halvlekarna haft en attityd där ordet ”platt” vore att ge beröm sett till insatserna.
Jag förstår grundtanken bakom KFF:s anfallsidé mot Åtvidaberg. Jag är inte alls på samma blad som KFF när det gäller långsiktiga versioner, där spretar våra preferenser åt olika håll, men KFF var inför matchen officiellt inne i en formsvacka. När ett lag är i en formsvacka finns två alternativ: bara nöta på, eller gå tillbaka mer mot fotbollens grunder.
KFF valde en logisk väg: de tog grunderna eftersom det mer avancerade spelet ännu inte sitter i spelarna. De tog oftare de längre bollarna på Elm, de vill få medflyt i en eller två matcher, och när de börjar plocka poäng igen så återgår de till att bygga på sina långsiktiga idéer.
Problemet är att även om de går tillbaka till en sådan grundfotboll så krävs det enskilda formstarka spelare och även intentioner från många offensiva spelare. Gör de inte de delarna rätt så ser de bedrövliga ut, oavsett anfallsidé. De enda gångerna KFF gjorde Åtvidaberg osäkra var vid den höga pressen vid tre-fyra tillfällen i första halvlek, när Eklunds ”PRESSA!” drog sig igenom mikrofonerna.
”Bara glömma och gå vidare”-insats? Nej. Det är just sådana här matcher som Eklund måste kolla igenom flera gånger. Han måste gå igenom förberedelserna och matchen för att se vilka förändringar som ska göras. Förändringar ska inte göras bara för att man vill göra något, utan de ska vara välgrundade.
För mig är det två helheter som måste fixas. Eklund var inne på den första: försvarsspelet. KFF har nu spelat 18 Allsvenska matcher under 2014. Under de första nio matcherna släppte de in fem mål, ett snitt på 0,56 insläppta per match. Under de efterföljande nio matcherna släppte de in 17 mål, ett snitt på 1,89 insläppta per match.
Efter att KFF föll igenom mot BK Häcken med 1-4 har de släppt in drygt tre, eller knappt fyra, gånger så många mål per match.
Det är en absurd höjning, en höjning som Eklund kallade något i form med ”slumpmässig” i och med de olika måltyperna, men det finns definitivt punkter att plocka ut. För passiva försvarsspelare och allt fler bolltapp kring mittplan är två punkter som måste komma under förbättring.
Den andra helheten tycker jag har blivit bortglömt och är svårare att fixa till. I säsongsstarten var Ring i het form. Efter det hade Eriksson en längre formtopp, men även Elm, Söderqvist, och Hallberg kunde avgöra matcher med starka insatser. Jag har saknat de insatserna.
Åtvidaberg och Kalmar FF var jämna inför matchen. Två formsvaga lag som saknade sina spelmotorer Sjölund och Ismael, och där KFF visserligen är ett kapacitetsmässigt starkare lag men Åtvidaberg hade hemmaplansfördel. En ren 50–50-match.
I Åtvidaberg var Christensen och Owoeri dagsstarka. De avgjorde matchen eftersom KFF saknade motsvarigheter. De gjorde poäng, de slet sönder KFF:s försvarsstruktur, de tvingade KFF att bli baktunga.
Det finns inga spelare med stark form i KFF, utan snarare tvärtom: under de senaste matcherna har det varit tydligt att många spelare har en medioker form. Det är ingen som sticker ut och ”räddar” KFF i matcher.
Det blir ännu svårare av att så många KFF-spelare är ur balans. Nouri har tagit ett par fula varningar och skickas iväg från en träning, Elm har tagit frustrationsvarningar, Nilsson är kaos (ibland bra, ibland dåligt). Så gör inte spelare i ett lag om man tror att man är nära att komma ur en svacka.